Kroppen och huvudet ropar tack, tack. Det är ett tag sedan deras ägare tagit dem ut på en långpromenad. Idag blev det äntligen av.
Hösten har varit intensiv med huvudjobb, klienter, uppdrag samt den påbörjade certifieringsresan till ICF coach. Det har funnits många online möten och härliga människomöten inprickade i kalendern. Hemsidan har krävt sitt då det gäller innehåll och översättningar. Tog på mig ett uppdrag till Kenya för TWB, lärare utan gränser med en stram tidtabell, ”Mobile Mentoring”. Jag hade ansvar för att skapa det pedagogiska innehållet. Det har blivit tidiga morgnar och sena kvällar. Summa summarum, jag har prioriterat jobb i alla dess former och suttit en hel del på min bak framför en skärm. Det gick som det brukar gå. Att veta och göra har fått gå egna vägar.
I de flesta av mina yrkesroller får jag vara partner, bollplank, inspiratör och provokatör. Jag skapar dialog, frågar, lyssnar, ger ibland råd, visar ibland på möjligheter, alternativ och lösningar. Dagligen påminner jag mina studeranden, idrottare och klienter om vikten av att ta hand om sig själv, att leda sig själv. Sova, träna, äta hälsosamt, prioritera och hitta tid för återhämtning… Ord som är lätta att säga och innehåll som jag kan, undervisar i, pratar om och själv tycker är viktiga. Varför är det då så svårt att på det personliga planet få det gjort. Jag vet ju men väljer att göra annat. Dags för insikt och handling att gå hand i hand.
Hur går det för dig då ivern, brådskan och obalansen smyger sig på, då prioriteringslistan väntar på att implementeras i vardagen. Vad är det du vet men väljer att inte göra?